Det har varit en vissen vecka. Både på jobbet och skrivandet har det varit stagnerat en tid och jag hoppades, med nya inriktningar på exprimenten, och tre noveller inne till tävlingar, att det skulle vända. Slaget blev hårdare när jag fick reda på att jag inte vunnit i varken Miramirs eller Nohidings novelltävlingar. Då känner man sig en uns usel.

Visst det kan ju varit att novellen bara inte passade resten av antologin, eller att förläggaren inte gillade den men att det fortfarande är bra skrivna noveller… Men de är svårt att inte tolka det som ”du är sämst i hela världen”.

Nåja jag har fortfarande en novell kvar som är den jag gillar bäst. Ätterstupans avgrund. Och novellen Dansa med blomster kanske jag försöker med igen då jag ändå gillade den. Så hoppet lever! Så kom jag också på en ny skrividé på springturen idag och sålänge man har något nytt att se fram emot så känns det bättre. Så även om jag känner mig vissen nu så hoppas jag på framtidens frö och dess tillväxt.