I dessa tuffa tider fick jag inspiration till att skriva. Det blev nutids prosa förankrat i verkligheten. Alltså inte fantastik som jag brukar skriva. Även om tiden vi lever i kan kännas dystopisk. Texten uppkom helt spontant utan förarbete. Framtvingad av oron över framtiden. Som terapi i textformat som jag väljer att dela med mig av. Hoppas den hjälper som karantänfördriv.
När memen slocknar
Den virala generationens memes har slocknat.
Toalettpappershumorn, nu ersatt med kalla kalkyler, väcker inte längre skratt i etern.
Gillar någon ens längre?
Glädjen är satt i karantän. Vaktas av varsel, virus, valutaras och vårdkaos. Tjugo-tjugos fyra ryttare.
Gott nytt år sa vi nyss.
Tur att vi har en stadsepidemiolog. Han väcker visserligen inte till skratt. Men arbetar mot en tid då vi åter ska våga flabba. Så att vi spottar.
Vad jag längtar!
Till dess får jag vänta. Till dess får vi alla vänta. Utan bröd och skådespel. Det är som bekant uppskjutet. Under rådande omständigheter.
Vi, populationens publik, får ge våra heja-heja till den flacka kurvan. Och till Doktor medsystrar.
Hela vården är ni klara?
Fattas bara…
Solidaritet sa sossen, och alla lyssnade. Käbblet är borta. Liksom de redan nämnda, men aldrig glömda, skrattet.
Ha-ha, jag saknar dig.
Vi får i alla fall gå ut. Inte alla världsmedborgare får göra det. Är det såhär det känns att vara nationalistisk? Att få andas fri och frisk luft?
Utom ni gamla. Ni ”fria”. Ni som bygg vår fjällhöga nord.
Tack för det.
Hoppas att vi, Ungdomen, lyckas återgälda er. Genom att fungera som åldermoder Sveas brandvägg. Anti-virus kallad social distansering.
Det klarar vi. Tillsammans.
Så fellow kids. Två era händer. Låt silverpenningarna gå till take-away. Stanna hemma i påsk. Då kan samhällslivet återuppstå igen. Inte på tredje dagen. Men snart?
Då ska vi skratta igen.
Vi den dubbelt virala generationen.
Den treögdsblinda drömmaren 